Jag borde skaffa mig en dagbok.
Skrivandet är terapi för mig.
Vill nog egentligen inte att nån ska läsa det här men det är nog ingen som hittar hit längre, och om nån gör det så spelar det ingen roll.

Panikångest. Jag vet inte hur det känns att ha panikångest men jag har en känsla av att det är det jag är nära att drabbas av titt som tätt.
Satt på jobbet och när klockan närmade sig 16 (time to go home) så började jag må illa. Har mått illa hela helgen och inte kunnat äta. Tappat tre kilo sen i torsdags. Jag började må illa och skaka. Antar att skakningarna beror på att jag inte kan äta, Antagligen illamåendet oxå för den delen.
Ångesten kommer när jag inser att jag ska gå hem till min lägenhet. Hem och vara själv. Jag hatar att vara ensam. Ingen att ta hand om. Ingen som vill ta hand om mig…Jag hatar ensamheten.

Jag måste lära mig att vara själv. Jag är väl vuxen. Snart 30 för f*n! Varför har jag tillåtit mig att bli så beroende av alla andra? Jag har alltid haft nån. Aldrig levt singelliv. Vad är det för fel på mig? Finns det nån skola som berättar hur man gör för att lära sig tycka om att leva ensam?

Livet ska inte vara så här!
Det ska vara han och jag. Jag har alltid vetat att det ska vara vi…Det här är så fel som det nånsin kan bli.
Han berättade för mig att när jag gick ifrån honom i fredags så grät han. Han grät för första gången i sitt vuxna liv. Han grät in ens på sin väns begravning. Men han gråter när han gör slut med mig. Innebär det inte att han går emot sitt hjärta? Eller är det bara jag som vill hoppas?

Jag hoppas så förbannat mycket!
Jag hoppas så det gör ont!
Jag saknar så det gör ont.
Det värsta av allt är att jag inte kan göra nånting åt det…

Det är väl meningen att jag inte ska få vara lycklig helt enkelt. Hur kunde jag va så dum att tro att det skulle vara vi? Jag vill inte att det ska vara så här!
Jag vill bara hoppa och skrika och gråta!!
Hur mycket ska jag orka?
Hur mycket orkar en människa?
Han som har stöttat mig i alla tidigare motgångar finns inte kvar längre. Vart vänder jag mig då? Ja, jag vet inte…Jag orkar inte! Vill inte att det ska vara så här…

Orden bara flödar. Precis som igår när jag lät hjärtat tala och skrev ett långt brev till honom. Jag vet att han har börjat läsa det men inget mer. Har inte pratat med honom efter det.

Allt är krossat!
Hur kunde jag va så dum och tro att det skulle vara vi?
Jag hade i mitt dumma huvud sett framför mig att vi hade hus och barn…hur korkad får man bli? Hur korkad får jag bli?

Nu ska jag va singel tills jag dör…
Singel eller tillsammans med Mr.M. Det är det som gäller…Orkar aldrig mer öppna upp mig så mycket för någon igen. Ingen ska komma och ta mitt hjärta och lämna tillbaka det krossat.
Jag ska bli som en låst dagbok där man har slängt nyckeln i brunnen så det aldrig mer går att öppna den…

Nu ska jag iväg till skolan. Kommer antagligen inte fatta nånting alls så jag vet inte vad jag ska dit att göra…

Det är slut…

…av att jag inte kommer fortsätta blogga.
Nu är jag dock uttråkad och rastlös så då kan jag lika gärna skriva några rader.

Väntar på att Mr ska vakna så vi kan träffas och prata. Jag ser det som att det redan är slut medan han antagligen bara rycker på axlarna åt det…Som vanligt med andra ord.

Igår kväll när jag var som mest lessen gick jag till skåpet där jag har böcker och hämtade en bok som jag har tänkt att läsa länge. ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”.
Helt seriöst så borde alla läsa den! Alla som vill ha ett fungerande förhållande.

Jag förstår inte hur jag har klarat av att ha ett icke stormigt förhållande förut med tanke på allt som står i boken. Nu skulle boken kunna vara skriven utifrån mitt och Mr:s förhållande. Helt sjukt!
Jag önskar bara att han skulle vilja läsa den men det finns nog inte på kartan.

Minns inte vad jag skrev igår för jag va så upprörd och lessen.
Jag önskar bara att vi kan ses och diskutera alla problem som vi har. Vi har bara ignorerat detta förut men om vi ska komma nånstans i vårt förhållande så måste vi nog ta tag i det. Annars kommer vi bara stå och trampa på samma ställe hela tiden. Det tror jag varken han eller jag vill…

Den stora frågan är vad som händer när/om han berättar för sin familj.
Vad är det värsta som kan hända?
Kommer dom inte längre älska sin son/bror för att han älskar en svensk tjej som har barn sen ett tidigare förhållande? Ja jag vet verkligen inte men det tänker jag ta reda på idag. Även om det innebär att det tar slut mellan oss (vilket inte finns i min knäppa hjärna) så måste vi reda ut det här för problemet försvinner inte och jag vet ett Mr mår dåligt av det här.
Det jobbiga för mig just nu är jag inte har ett skit att säga till om. Men jag måste ändå ställa honom mot väggen och fråga hur han vill ha det.
Men jag vill vill vill vill att det ska vara vi. Det ska bara vara så…*suck*

Jag antar att ingen läser här längre men det skiter jag faktiskt i…
Mår så jävla dåligt så jag måste skriva av mig…

Hur mycket ska man orka? Hur mycket skit ska man ta? Hur vet man vad som är rätt eller fel?
Jag känner att jag orkar snart inte mer…Men jag vill orka. Han är mitt allt…Min Mr.Big. Men ibland, som nu, så beter han sig som om han vore 12 år.
Ska jag aldrig kunna ta upp våra problem utan att det blir så här? Han kan ta upp problem och vi löser det lugnt och fint men så fort jag tar upp nåt så är det tjat och krav. Orkar jag? Är det värt att kämpa för?
Ja, det är helt klart värt att kämpa för MEN frågan är hur jag ska göra det. Frågan är hur vi ska komma igenom det när jag aldrig kan ta upp saker utan att det tar slut mellan oss.

Jag är bara så frustrerad just nu. Precis som vanligt när det blir så här. Han orkar inte prata om det så han vägrar svara. Moget? Nej. Det gör mig förbannad, lessen och frustrerad. Är söndergråten och huvet håller på att sprängas av värk. Orkar jag verkligen mer?

Det konstiga är att när jag tänker på att vi inte ska vara tillsammans mer så finns det lixom inte. Han kan göra slut men jag vet att vi kommer fortsätta va tillsammans. Det är en helt störd känsla som aldrig har funnits där förut. Sen om det stämmer eller inte vet jag inte…

Han vet att det värsta han kan göra mot mig är det han gör just nu. Bara skita i allt…hur ska jag kunna släppa allt och gå och lägga mig? Det funkar inte…

Han tar ut mitt hjärta och hoppar på det…Gång på gång på gång

Han tycker jag har för höga krav. Ja det kanske jag har…men hur gör jag för att sänka dom? Ska jag sänka dom?

Det värsta av allt är att jag känner mig så ensam. Ensammast i hela jävla världen! Passar inte in nånstans…Ja, jag har nog för höga krav på honom. Vill att allt ska funka och det gör det uppenbarligen inte. Vi har massor av problem som egentligen är hans problem. Jag har lovat honom att stötta honom till hundra procent men det är ändå han som måste ta tag i det. Jag kan verkligen inte göra det åt honom…

Mitt huvud sprängs!
Hej då!

Ja, idag fick jag ett behov av att börja blogga igen…undrar hur länge det kommer sitta i…Undrar ens om jag ska börja igen. Tror dom som läste min blogg förut har lagt ner för längesen. Vågar inte ens kolla när jag skrev nåt sist. Haha! Kanske helt enkelt ska starta en ny….?